Hela världen är ett hinder men ändå så känns det som att vi inte kan låta bli.

Du gör mig nervös på ett sätt som får mig att göra saker jag inte borde
men samtidigt vet jag att det är en fas , snart kommer allt vara som innan jag träffade dig.
Snart kommer även du ligga som endast ett minne
som jag själv kan bestämma när jag vill plocka fram

För i slutändan är du inte någon jag vill ha kvar ,
bara för stunden för att leva i ruset du ger mig ett tag.

Men tidsnog måste vi sluta prata , sluta vilja vara nära , det är vad jag  innerst inne hoppas iallafall
för det här har gått för långt och det skrämmer mig
att jag inte klarar av en enda dag utan att tänka på dig , varför just du? ... vem som helst.. bara inte just du.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0